Terra Incognita

Bilder från Manila, Mindoro och Boracay

http://macalester.facebook.com/album.php?aid=2016619&l=91528&id=19402924

Bilder från Palawan och Lucap

http://macalester.facebook.com/album.php?aid=2016854&l=18802&id=19402924

Efter en seg förmiddag på ambassaden, där Internet låg nere, tog jag mig till den tyska ambassaden där Nicole och chauffören väntade. Vi flög en timma för att komma till Puerto Princesa, den största staden i Palawan, Filippinernas västligaste ö, som även kallas för ”the last frontier”.

Några vänner till Nicoles chef hämtade oss på flygplatsen, efter att vi tillsammans med två amerikanare hade registrerats som utländska besökare i ett kollegieblock. Bredvid registrerings bordet fanns ett annat bord med en plast låda och en skylt som sa: ”please dispose of firearms and deady weapons here”. Det filippinska paret körde oss till Casa Linda, ett litet hostell på 12 rum som var helt byggt av bambu. Efter att ha bytt om från våra kontors kläder gick vi ut för att utforska staden som i princip består av en gata där Tricycles och Jeepnys åker upp och ned, samt små sidogränder. Vi förhandlade med en Tricycle för att ta oss till stranden, Pristine Beach. Stranden som ligger mot The Sulu Sea, var otroligt långgrund och när vi vadade ut blev vi på en gång omringade av barn som simmade runt oss, väldigt blyga och nyfikna, med bara ansiktena ovanför vattenytan, efter ett litet tag vågade de mer modiga av dem fråga vad vi hette och bad oss att ta bilder på dem. Efter ett tag kom ett gäng killkompisar springande och ville vara med på bilder, frågade oss hur gamla vi var och ifall vi hade pojkvänner.
Efter att ha blivit lite trötta på ståhejet och efter att ha simmat en liten stund gick vi tillbaka till stranden, då den enda Tricyckeln där ville ha 50 pesos mer än vad det borde kosta att ta sig tillbaka till stan så började vi gå istället, trots alla sandflugor som bets. Vi råkade på en annan Tricyckle förare som körde in oss för 20 pesos. Vi kom tillbaka till vårt hotell rum och tog en dusch, fick på oss torra kläder och ringde det Filippinska paret som kom och hämtade oss och körde oss till en Thai restaurang som låg hela 10 meter från hotellet. Vi satt och drack, åt och rökte cigarrer med dem och deras vänner, som var ägarna av restaurangen till sent på kvällen, vid 1 på natten, var jag och Nicole ganska slut, och trots att vi försäkrade våra vänner om att vi klarade att gå hem själva så körde de oss. Restaurang ägaren, en holländsk man i 55-års åldern, som var både väldigt opassande och rolig bjöd på kalaset och skickade med oss lite torkad mango att ha som matsäck för morgondagen. Han beställde för övrigt in ostron till mig när jag berättade att jag aldrig hade provat det, och när jag visade mig väldigt dålig på att äta dem (jag tappade ostronet ur skalet två gånger innan jag lyckades få i mig det) så sa han: ”I am sorry darling, but I fear that I could never fall in love with you”. Jag svarade att det var någonting som jag skulle kunna lära mig att leva med.

På lördagen gick vi upp kl. 6 för att hinna med en bus som skulle ta oss till Sebang, där vi skulle byta till en ny buss som sedan skulle ta oss till en underjordisk flod som ska vara otroligt vacker. När vi satt på bussen och väntade på att den skulle starta så insåg vi dock att vi aldrig skulle hinna ta oss till floden och tillbaka med sista bussen till Puerto Princesa, så vi hoppade av och hoppade på en Jeepny för att ta oss till Honda Bay istället, vi fick hyra bussen för 100 pesos (ca. 15 kronor). Det var för övrigt i Honda Bay som 20 turister blev kidnappade i 2001 av Aby Sayyaf.

Väl vid hamnen så såg vi en Filippinsk familj som även dem skulle hyra en båt så vi slog våra påsar ihop och hyrde med dem. Det var två föräldrar med sina 5 vuxna barn, deras guide och två båtmän, plus mig och Nicole. Vi åkte ut långt på havet, men man såg hela tiden Palawans höga berg i horisonten, ett par öar låg utspridda nära kusten, men blev färre och färre ju längre ut vi kom. Utspridda lite här och var, mitt ute på havet fanns ett litet antal hus på pålar, som stod ensamma. Det går inte att beskriva vilken syn det var, eller hur dragen jag kände mig. Men det var små trä hus förlorade på havet, och runt omkring dem fanns bara hav, hav och längst bort i horisonten berg.

Vi gick i land på Snake Island, en lång tun sand ö formad som en orm. Vi spenderade halva dagen där, jag letade snäckor, badade och undrade hur jag någonsin skulle lyckas ta bilder eller kunna förklara hur vacker det var där… Vattnet var helt klart och bara tre meter ut från stranden var det väldigt djupt och fullt med fiskar i alla färger. Det tog ett tag innan jag vande mig vid att snorkla med så många fiskar, det var som att simma i ett akvarium och lite läskigt… Ett tag snorklade jag bara precis vid strandkanten där det bara fanns snäckor, sand och sjöstjärnor, vilket en hel del Filippiner skrattade en del åt.
Efter några timmar så bjöd ”vår” Filippinska familj oss att äta med dem, och sa att vi blev adopterade för dagen. De hade med sig massa krabbor och fisk som deras guide lagade till, så satt vi på stranden med ris på stora bananblad som tallrikar och åt fisk och krabbor med händerna. Efteråt tvättade vi våra händer med Calamasi, en lokal variant av Lime, fast mycket mindre, vid det laget hade vi ris och krabb rester överallt.
Sista anhalten på resan var en snorkling station i mitten av havet där vi lade an båten och där det fanns ett stort korallrev. En av de som jobbade på stationen tog sig an mig då jag tyckte att det var lite läskigt att snorkla mitt ute i havet, han tog en liten flyt kudde som han band om sin hand som jag fick hålla i, och så snorklade vi ut tillsammans, han simmade och jag låg bara och flöt bredvid honom, men ena handen på kudden och andra handen kramaktigt vid min snorkel. Det var ganska otroligt att se de reven och korallerna, jättemusslor och stora fiskar, men jag måste säga att jag var ganska glad att komma upp tillbaka på plattformen efter nästan en timme skräckblandad beundran.

Väl tillbaka med båten i Honda Bay så skjutsade vår adoptivfamilj oss tillbaka till vårt hostell, vi duschade, fick på oss torra kläder och gick ut till huvudgatan och tittade lite i stånden där. Jag köpte en regn-makare, ett bambu rör som är fullt med sand och spik och som låter som en regnstorm när man vänder upp och ned på det. Jag minns att någon jag var hemma hos när jag var liten hade en sån, och den är fortfarande lika fascinerande.

Sen så gick vi ut till en stor restaurang/trädgård, där vi delade på en Lapu-lapu (Filippinsk fisk) och lite ris. Vi var fortfarande ganska mätta efter vår lunch. Vi stötte på 3 Norrmän som korsade Palawan på motorcykel varav en av dem firade sin födelsedag, så vi satt och pratade med dem ett tag och gick sedan till ett disco med dem, troligen det minsta discot jag någonsin sett, knappt lika stort som ett vardagsrum. Runt 3 tiden var jag och Nicole ganska slutkörda så vi lät fyrtiåringarna fortsätta festande och gick tillbaka till hostellet.

Tidigt Söndag morgon flög vi tillbaka till Manila, nöjda men med tunga hjärtan.

Följ den här linken så finns många fler av mina bilder från Filippinerna!

http://macalester.facebook.com/album.php?aid=2016619&l=91528&id=19402924

Solnedgången över Lake Taal

Lake Taal ligger i Tagaytay, ett par timmars resa från Manila, i sjön finns en vulkanö som räknas vara världens minsta aktiva vulkan. Jag var här min första söndag (2 september).

Förfest hemma hos mig innan Pablos farväl fest

Förra helgen, innan vi åkte till Cervantes Institutet i Malate för att ge ett ordentligt avsked till Pablo från Spanska Ambassaden.

Anton i Binondo (Chinatown)

En väldigt trevlig och regning lördag i Binondo

Stranden

Väldigt vackra och vita White Beach på Boracay, en av asiens vackraste stränder, en mycket trevlig helg!

Lunch i Residensen

Efter en förmiddag med verksamhetsplanering i ambassadörens residens

jag ska skriva mer snart, och få upp lite bilder. Förhoppningsvis kommer internet i min studio att böra fungera någon gång snart, till dess försöker jag att skriva lite små slattar i min dagbok om saker jag vill skriva här, eller bara komma ihåg.

Men vilken upplevelse det är att vara här...

Manila är en sådan spännande stad, och det krävs inte många sekunder eller fotsteg för att göra resan från i-land till u-land och sedan tillbaka igen. Svårt att veta vilken fot man ska stå på ibland.

We travel, initially, to lose ourselves; and we travel, next, to find ourselves. We travel to open our hearts and eyes and learn more about the world than our newspapers will accommodate.

And if nowhere is quite home, we can be optimists everywhere.

This is what Camus meant when he said that "what gives value to travel is fear" -- disruption, in other words, (or emancipation) from circumstance, and all the habits behind which we hide. And that is why many of us travel not in search of answers, but of better questions.

For if every true love affair can feel like a journey to a foreign country, where you can't quite speak the language, and you don't know where you're going, and you're pulled ever deeper into the inviting darkness, every trip to a foreign country can be a love affair, where you're left puzzling over who you are and whom you've fallen in love with.

All, in that sense, believed in "being moved" as one of the points of taking trips, and "being transported" by private as well as public means; all saw that "ecstasy" ("ex-stasis") tells us that our highest moments come when we're not stationary, and that epiphany can follow movement as much as it precipitates it.

And if travel is like love, it is, in the end, mostly because it's a heightened state of awareness, in which we are mindful, receptive, undimmed by familiarity and ready to be transformed. That is why the best trips, like the best love affairs, never really end.

--taken from "Why We Travel" by Pico Iyer

Igår hade vi inga föreläsningar så jag gick till centrumet för Grad. Studies och pratade med en kvinna som jobbade på deras M.Phil. i International Relations, hon var väldigt trevlig och ska verkligen kolla upp om det är någonting för mig. Det känns ganska lockande nu när jag känner att jag verkligen lärt känna staden och omgivningen...

Efter detta satt jag i trädgården på Pembroke och läste, omsvärmad av ett gäng getingar och en väldigt omfångsrik duva som efter flera försök att sitta på de tunna grenarna i buskagen kom och satte sig på bänken bredvid.

Här är en bild på ingången till Pembroke

Och en på matsalen

Och en på skolans egen katt, som heter Kit och tillhör colleget!

Efter att ha läst i någon timme och ätit min lunch, träffade jag Naomi som gick med mig för att få ännu ett vaccin. Tänkte på Syster Barbro på vaccinkliniken vid Hötorget som har vaccinerat mig de senaste 5 åren, hon som har ett sånt tålamod med mig. Här var det bara att bita ihop och låtsas som om man faktiskt var vuxen. Jag fick också stränga uppmaningar om att akta mig för insektsbett då Denguefeber är utspritt i Manila.

När vaccineringen äntligen var klar gick jag och Naomi till Grantchester, en liten by ungefär 45 minuters promenad från Cambridge, vi gick längst en stig vid floden Cam och gick förbi åkrar efter åkrar, Naomi fick gå före och schasa bort kossorna från stigen då och då, det är verkligen hon som får vara lantlollan i det här förhållandet!
Väl framme drack vi te och åt scones i en trädgård där tydligen Lord Byron, Sylvia Plath och Virginia Woolf har fikat.

Vilket imponerade på oss litteratur freaks väldigt mycket. Efter varma scones, varmt te och gassande solsken blev vi helt trötta och gick och lade oss på en äng. Badade fötterna i Cam och gjorde upp planer för att spendera nästa Spring Break hos henne i San Fransisco.

Har emigrerat till Pembroke College och börjat äta där istället för på King’s. Nackdelen är att jag inte känner en kotte där, eftersom alla jag känner går på King’s, men maten på Pembroke är mycket bättre och jag känner mig så otroligt mycket mer hemma där.

King’s är så otroligt ståtligt och pompöst och för att ta sig in varje morgon måste man armbåga in sig mellan alla turister som betalar 5 pund var för att gå runt och fota alla byggnader. Pembroke med sina rosenträdgårdar och röda tegelbyggnader känns mycket mer välkomnande och mer bekanta för mig, då både Lawrenceville och Macalester är byggt i samma stil som universiteten i New England, som i sin tur är byggda i samma engelska stil som Pembroke.

Idag är första dagen på väldigt, väldigt länge som jag har ätit frukost (och druckit kaffe) för att inte tala om 3 mål mat på en och samma dag istället för ett konstant gnagande på snacks. Jag har glömt hur mycket mer civiliserad jag blir när jag äter regelbundet, för att inte tala om trevligare :-)

Har spenderat alldeles för mycket tid de senaste kvällarna med att prata online med Peace, saknar henne otroligt mycket… Men hon ska kolla om det finns några lediga rum i hennes sektion av Kirk nästa termin, så kan vi i alla fall bo i samma hus. Hela förra året så bodde vi på helt olika kanter av campus.
Det finns fortfarande en liten chans att hon kan komma till Filifjonkerna i januari, vilket vore perfekt för då kunde vi resa runt till de platser hon har bott och bo hos hennes kyrkas missionärer.

Ok, dags att vandra över till dagens första föreläsning.

Post scriptum
Jag drack en caffe mocha efter middagen och kunde därför inte somna förrän kl. 5 på morgonen. Kaffe är för mig vad ecstasy är för normala människor...

Efter ett antal försök med de vanligaste blogg-forumen har jag hamnat här.

Resedagboken ville inte låta folk skriva i min gästbok, Myspace var ett minfält av gamla bekanta (så fort jag tjuvkikade på någons sida stod det "this person is in your extended network" det lät lite väl komprometterande för min smak särskilt då jag inte var med i något nätverk), facebook var det inte alla mina vänner som hade och blogspot var för komplicerat etc. etc.

Idag har jag tagit det väldigt, väldigt, lugnt. En riktig sömnig söndag. Jag har suttit vid floden Cam med en av de få jänkarna som inte varit ute och upptäckt Europa hela helgen; James. Jag har även ätit ett imponerande antal sockrade munkar i sängen (längtade lite till Dunkin's Donuts på Bahamas). Tittat på filippinska fängelsefångar dansa i perfekt synk till Thriller (rekommenderas varmt http://youtube.com/watch?v=hMnk7lh9M3o&mode=related&search= ) samt skrivit vykort till min faster och mina favorit professorer på Macalester. Kort sagt har det varit en mycket konstruktiv dag.

I morgon kommer jag att gå i exil till King's college bibblan för att skriva ett arbete om fjärran östern som Europas alter ego eller ‘surrogate and underground self’ förhoppningsvis med ett gästspel av Freud.

Visst är det vackert?? Får mig nästan att vilja smyga dit med en sovsäck och ligga och läsa halva natten.

Om 2 veckor åker jag och Naomi till Skottland, vilket jag ser fram emot då jag anser mig vara en fejk-skotte. Vi ska bo dels i Edinburgh under festivalen dels i en liten by på landsbyggden som heter Bigger (tydligen), Naomi har släkt lite varstans så vi har ordnat boende. Ska bli kul, jag har inte hört säckpipor spela sedan April och under festivalen kommer det vara gott om detta!